Anton Martin – den første svensken på Svalbard

På 1800-tallet dominerte svenskene utforskningen av Svalbard, men den første svenske som besøkte Svalbard kom dit allerede i 1758. Det var Anton Rolandsson Martin.

Forlandsøyane med Prins Karls Forland i bakgrunnen, juli 1995. Foto: Arild Lindgaard

Gösta Liljequist (1993) skriver om dette i sin bok ”High Latitudes – A History of Swedish Polar Travels and Research”. Her blir Martin kreditert som den første svensken som reiste til Arktis, som deltaker på en svensk hvalfangstekspedisjon til farvannene vest for Svalbard. Han var stort sett til sjøs på hele reisen, men kom også på land noen få timer på noen små øyer på vestkysten av Svalbard. Martins reise er også omtalt av Torell & Nordenskiöld (1869) og nylig av Jemn (2008). Men hvem var denne svensken og hvor var det han gikk i land på Svalbard?

Anton Martin var en av Carl von Linnés elever, og med anbefaling fra Linné fikk han støtte fra Kungl. Vetenskaps-Akademien i Stockholm til å delta på hvalfangstekspedisjonen fra Grönlandska Compagniet til Svalbard sommeren 1758. Handelsmannen Peter (Pehr) Samuelson Bagge var eier av dette selskapet, og han var ute etter en person som kunne ”...uptäcka något till naturalhistoriens tilläggning”, som det står skrevet i Martins dagbok (Martin 1881). Denne er, sammen med en kort avhandling han skrev bl.a. om de meteorologiske forholdene underveis (Martin 1758), hovedkilden til det vi vet om reisen til Svalbard. Med seg på reisen hadde Martin et azimut-kompass og en kvadrant som han fikk med seg av Bagge, og et termometer. Han skulle også ta med seg prøver av sjøvann hjem til en av Akademiets medlemmer, herr Cronstedt.

Bagge bidro med fri forpleining ombord på hvalfangstskuta De Visser som hadde nederlandsk mannskap ledet av kapteinen Jan Dircks Claessen. Den 17. april forlot skuta Gøteborg på vei nordover, og den 7. mai passerte den 75° N. Ekspedisjonen var borte i over tre måneder og var tilbake i Gøteborg den 24. juli (i hht. Martin 1758) eller 29. juli (i hht. Martin 1881). Selve hvalfangsten var en bedrøvelig affære, og de fanget ikke en eneste hval. Økonomisk sett ble ekspedisjonen derfor en kjempefiasko. Men for Anton Martin ble den slett ikke mislykket, selv om det var svært mye sjøis langs vestkysten av Spitsbergen og han derfor ikke kom seg så mye på land som han hadde håpet.

Dagboken til Anton Martin vitner om at han var en nøyaktig iakttaker, og vi kan lese detaljerte beskrivelser bl.a. av en hval som han kunne studere i detalj. Den var fanget av et nederlandsk fartøy som de møtte ute i isen. Han beskrev fuglelivet og publiserte bl.a. en avhandling om havhest (Martin 1759) etter sine iakttakelser på Svalbard da han kom tilbake til Sverige.

I følge Martins logg (Martin 1758) så nådde ekspedisjonen sitt nordligste punkt (80° N) den 28. juni, og deretter går ekspedisjonen tydeligvis sørover langs vestkysten av Spitsbergen. Han oppgir breddegrad for hver dag:

26. juni 79 1/2° N
27. juni 79 3/4° N
28. juni 80° N (nordligste punkt)
29. juni 79 1/3° N
30. juni 79 1/4° N
1. juli 79 1/2° N
2. juli 78 1/2° N
3. juli 77 3/4° N
4. juli 76 1/2° N

Martin skriver i dagboken:

”D. 27 kom oss i ögonsigte Qvadehuk, och ernade vi oss till Nordbay, som ligger på 80 grader polhöjd, men lingo veta, att isen än låg fast der vid landet. Vi hade stilla och lugnt väder, kryssade der med flera skepp långs med landet, men kunde ej komma in i någon hamn. Vi ville söka Königsbay och Kryssbay, men isen låg der ännu. Det bekymrade mig huru jag skulle kunna komma till lands, för att få se något remarquabelt. I engelska hamnen Magdelenenbay lågo skepp nog, men jag kunde icke förmå, skeppsfolket att der lägga till.”

Den 27. juni så de altså Qvadehuk. Det var ikke Kvadehuken på Brøggerhalvøya, men som Martin beskriver i en fotnote i dagboken så hadde også en odde på Amsterdamøya dette navnet på gamle kart. Odden kalles i dag for Hakluytodden. Nordbay, som Martin oppgir som ekspedisjonens nordligste punkt kalles i dag Nordgattet og ligger på 79° 40´ N, 16° 00´ E.

Illustrasjon av havhest fra Anton Martins avhandling om arten fra 1759.

Martin beklager seg for at han ikke kommer på land, men endelig den 1. juli kunne han skrive følgende i dagboken:

”Julius den 1 rodde vi till lands med 2 slupar och tänkte oss till några utholmar att samla ägg och skjuta ändor till någon förfriskning. Holmarne lågo vest om Spitsbergen, ej langt från Vorland. Vid de höga bergen på landet syntes molnen stå midt på, så att spetsen och bergsfoten syntes fria. Molnen sågo grå ut, då de flögo i luften, men då de kommo mot hälften af berget blefvo de hvita. Stränderna på dessa holmar voro svarta af en söndervittrad skifferart, som alia berg här mest bestå af. Kiselstenar voro här af 2 slag, helt hvita och helt grå, men på ett ställe vid stranden voro bruna och röda sandstenar uppstaplade, hvaraf somliga hade något kalkaktigt i sig, ty de jäste med skedvatten.

Några gråberg sågo rätt besynnerliga ut, hvilka bestodo af oblonga stycken, som reste sig perpendiculairt i höjden, och emellan dem lågo lagre parallela skifvor af skiffer, som stodo pa. kant; och da man ville slå stycken af dem, skifvades alltsammans; ja på somliga ställen, der isen var afsmält, var det liksom man trampat i en lera. Enkelt syntes några qvartsränder i parallelt streck med horionten. I en sten, som jag lemnade till Kungl. Vetenskaps Akad:s kabinett, voro fyrsidiga pyriter.

Der sjön agerade pa skifferbergen voro de rostfärgade; klipporna, som lågo under vattnet, voro af samma skifferart; äfven under graskullarna, der små blad till Saxifragis och Cochlearia uppsköto.

Kullarna syntes endast gröna, men i öfrigt var här is och snö, som betäckte alltsammans, och måste man gå i snön intill knävecken. Änderna (Anas mollissima) hade nu först lagt sina ägg, och lågo tusendetals på kullarna att kläcka dem; snön smälte till vatten, och våren var nu först hitkommen. Vi sköto på en kort tid 30 st. samlade 1/2 tunna ejderdun och väl 1/2 tunna ägg. De voro ej rädda för oss, ty så snart man skjutit, satte de sig ned igen på samma ställe. Man fann gemenligen 4 ägg i hvarje bo och deromkring något dun, som honorna plockat ifrån sig under magen, der de lågo på äggen. Hanen sitter mest jemte honan och roar henne sa länge. En besynnerlig sak var det med alla foglar vi här fingo, att de voro så tunga, som om man hållit en sten i sin hand. Våra strandpipare flögo här fram och åter på stränderna, af hvilka vi ock sköto....”.

Han skriver også litt om planter og smådyr som han registrerte:

”Jag tog några torfvor af nyss uppkomna blad, som sedan blommade på skeppet, och voro Cochlearia Groenlandica, Saxifraga cæspitosa, Saxifraga oppositifolia. Äfven voro deribland Lichenes, som liknade Lichen juniperinum, Lichen rangifer och ett annat Lichen schypiferum etc. Bland dem gingo några små, mygg, som hade ganska korta vingar. Af conchylier funnos här endast 2:ne slag, nemligen Pholas dactylus vid tången eller i kräfvan på ejdrarna och Buccinum glaciale, beskrifven i Linnæi nya fauna, n:o 2162.

Vi fingo knappt vara här några timmar, så började det blåsa mera upp, hvarföre vi åter begåfvo oss till skeppet med mycken risk.”

Han fant altså flere karplanter som skjørbuksurt, tuesildre og rødsildre, samt flere arter av lav. De små ”myggene” han nevner er det vanskelig å si med sikkerhet hva var. Boremuslingen Pholas dactylus er ikke påvist på Svalbard i nyere tid, så den er tydeligvis forvekslet med en annen art. Det kan være boremuslingen Hiatella arctica, som er vanlig i området. Den arktiske arten av kongsnegl Buccinum glaciale, er som Martin korrekt oppgir, beskrevet som ny art av Linné i 1761 (i Fauna Svecica) basert på Martins innsamlinger. Et eksemplar av skjørbuksurt som ble samlet inn av Martin befinner seg i Linnés herbarium ved Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Dette må være de eldste bevarte innsamlinger av planter fra Svalbard (se illustrasjon).

Ut fra Martins dagboksbeskrivelse er det sannsynlig at de var på land på Forlandsøyene. (”Holmarne lågo vest om Spitsbergen, ej langt från Vorland”). Dette er også det eneste stedet ytterst på vestskysten av Spitsbergen hvor vi finner en stor ærfuglkoloni. Martin (1758) gir en litt annen beskrivelse enn dagboken:

”Emellan 79 och 80 grad, var jag i land på några Spetsbärgens holmar, som lågo par mil från fasta landet: det skedde d. 1 Julii, allenast på några timar. Här var då först våren: Snön smälte och var djup, så at man sank ned til knä-vecken: stränderna voro endast frie ifrån is, och några gräs-kullar syntes, där en utalig flock af Änder (anas mollissima) nysst lagt sig at utkläcka sina ägg: det är utaf dem, som man får de kostelige Eider-dunen. Jag tog några Jord-tofvor därifrån, som bestodo af måssa blandad med några Fjäll-örter: såsom Saxifraga oppositifolia, och Saxifraga Cespitosa aldramäst, även Cochlearia groenlandica och nogra strån af gräs-arter. Ingen hade blomma, utan endast blad. Intet träd syntes mer, än gamla afbrutne och upkastade ståckar på stränderne. Alla desse kullar och bärg betodo af en Schiffer-art, som stod på kant. I somlige Schiffer-bärg kunde man trampa såsom i en lös lera. Emellan bärgen vid stränderna växte Fucus Vesiculosus. På ständerna var ymnigt upkastadt Ulva latissima.”

Som vi ser, skriver Martin her at han besøkte noen holmer et par mil fra fastlandet den 1. juli mellom 79 og 80 grader nord. Forlandsøyene ligger på 78° 20.4´ N, så dette stemmer ikke helt. Posisjonen i loggen fra 1. juli (79 1/2° N) stemmer heller ikke med breddegraden til Forlandsøyene. Derimot er posisjonen fra loggen den 2. juli (78 1/2° N) nær breddegraden til Forlandsøyene, og dagen etter oppgir han en breddegrad som tilsvarer den sørlige delen av Nordenskiöldkysten. Jeg tror likevel, på grunn av beskrivelsen av øyene, at det er liten grunn til å tvile på at han besøkte Forlandsøyene.

Martin forteller videre i dagboken at de den 3. juli planla å dra mot land med småbåter for å få tak i hvalross, men de måtte avbryte forsøket på grunn av tåke. Pynten som stikker ut sørover mot Bellsund, som må ha vært nær der hvor han var med småbåt, har senere fått navnet Kapp Martin. Vi finner navnet på C.J.O. Kjellströms kart fra 1902. Anton Martin fikk også en bre oppkalt etter seg. Martinbreen er en liten bre som ligger nord for Davisodden i Van Keulenfjorden. Den dukker opp på A. Hambergs kart over Van Keulenfjorden fra 1905.

Et eksemplar av skjørbuksurt innsamlet av Anton Martin på Svalbard. Det befinner seg i Linné-herbariet ved Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm og er trolig den eldste bevarte planten fra Svalbard. På herbariearket står det på latin: ”lecta in insula /Vogel-eyland/ prope Spitsbergen 1758 Martin” (samlet på øya Vogel-Eyland ved Spitsbergen 1758 Martin). Foto: Naturhistoriska riksmuseet

Hvem var så Anton Rolandsson Martin?

Simon Nordström (Nordström 1881) har skrevet en omfattende biografi over Anton Martin basert på Martins egne opptegnelser. Familien var opprinnelig vallonere som var en franskspråklig folkegruppe fra det sørlige Belgia. Mange vallonere utvandret til Sverige på 1600-tallet. Hans far, Roland Martin, var ”hofmastare för de konglige pagerne”, og i sin ungdom var han på mange utenlandsreiser, bl. a. sammen med en estisk baron von der Palen, som tilbød Roland å bosette seg i landet. Anton Martin ble født 3. august 1729 på godset Mijntenhoff ved byen Revel (Tallin) i det som nå kalles Estland. Sverige tapte krigen mot Russland i 1721 og måtte gi fra seg store områder i den østlige delen av Østersjøen, bl.a. Estland. Roland Martin flyttet med familien tilbake til Sverige og bosatte seg i Stockholm, der Anton gikk på skole. Senere ble faren utnevnt til sekretær for ”hofrätten” i Åbo i Finland og familien flyttet dit. i 1741, da Sverige igjen var i krig med Russland, flyktet familien tilbake til Stockholm, og etter freden i 1743 flyttet de igjen til Åbo. Her ble Martin student i 1745. Han studerte flere språk: tysk, fransk, engelsk, hollandsk og italiensk. I tillegg studerte han musikk og lærte seg å spille på flere instrumenter.

Han ble også svært interessert i botanikk, og dro på en rekke turer for å studere den finske floraen. Etter en tid kjente han over 600 plantearter. I 1753 dro han til Stockholm for å ”søke lykken”. Etter at noen av hans skrifter ble presentert for Kungl. Vetenskaps-Akademien ble han akademiets ”ämnesven”. I 1756 dro han til Uppsala og studerte under bl.a. Carl von Linné. På en ekskursjon høsten 1756 fant han en mose i bladmoseslekten Buxbaumia (skomoser), og i 1757 forsvarte han en avhandling om denne gruppen, til Linnés store begeistring. Linné hadde tydeligvis et meget godt inntrykk av Martin, og det var bakgrunnen for at han anbefalte at Martin skulle delta på hvalfangstekspedisjonen til Svalbard. Martin betegnes som en av Linnés ”apostler”, som var ca. 20 av hans studenter som ble sendt ut i verden for å samle planter og dyr som senere skulle beskrives og navnsettes (Hansen 2007–2011).

Etter ekspedisjonen til Svalbard og etterarbeidet med publiseringen av resultatene reiste han til Norge i 1759. Han hadde lest Pontoppidans ”Det Første Forsøg paa Norges Naturlige Historie” fra 1752 og konstatert at Norges natur fortsatt var ufullstendig beskrevet. Han dro fra Sverige over fjellene til Trondheim, videre til Kristiansund endte opp i Bergen, hvor han ble i ett år og drev med botaniske og zoologiske innsamlinger både på land og til sjøs. Han ble også interessert i sildas vandringer. Samlingene besto bl.a. av mange virvelløse dyr som Linné inkluderte i sitt nye verk ”Fauna Svecica”. Her fikk han også beskjed om at Linné hadde skaffet ham et stipend fra Åbo universitet. Da han kom tilbake til Uppsala fikk han fri kost og losji på det akademiske sykehuset og avla i 1761 kandidateksamen i medisin. Høsten 1761, etter at han hadde flyttet til Stockholm, ble han syk og utpå vinteren måtte han amputere et ben på grunn av koldbrann. I 1763 flyttet han så til Valkeala i Sørøst-Finland og året etter til Loviisa, snaue 100 km øst for Helsingfors. Han levde av stipender og bidrag fra gamle venner. Han var produktiv og sendte en mengde manuskripter til Vetenskaps- Akademien både innen naturvitenskap og medisin. Noen av dem ble publisert, men de fleste ble bare arkivert. Nordström (1881) nevner 16 publikasjoner i Kungl. Vetenskaps-Akademien handlingar fra perioden 1758–1780. Fra 1770 bodde han i Åbo, og han var bosatt i Finland resten av sitt liv til han døde 30. januar 1785. Han giftet seg aldri.

Litteratur

Hansen, L. (editor-in-chief), 2007–2011. The Linnaeus Apostles – Global Science & Adventure. 8 vols. 11 books. London & Whitby: The IK Foundation & Company.

Jemn, A. 2008. Anton Rolandsson Martin - Linnélärjunge och Sveriges första polarforskare. Pp. 12–16, i Rickberg, S. (red.) Årsbok 2007. Polarforskningssekretariatet, Stockholm.

Kjellström C.J.O. 1902. En exkursion för uppmätning af Van Mijens bay under 1898 års svenska polarexpedition. YMER 1901: 29–34.

Linné, C.v. 1761. Fauna Svecica. Uppsala.

Martin, A.R. 1758. Meteorologiska Observationer, gjorde på en Resa til Spitsbärgen. Kungl. Vetenskaps-Academiens Handlingar 1758, 307–315.

Martin A.R. 1759. Beskrifning på en Procellaria, som finnes vid Norrpolen. Kungl. Vetenskaps-Academiens Handlingar 1759, 94–99.

Martin, A.R. 1881. Dagbok hållen vid en resa till Norrpolen eller Spitsbergen, på Kungl. Vetenskaps-Akademiens omkostnad och med ett Grönlandska Compagniet i Göteborg tillhörande skepp år 1758. YMER 102–141.

Nordström, S. 1881. Anton Rolandsson Martin. Biografiska anteckningar. YMER: 91–101.

Torell, O. & Nordenskiöld A.E. 1869. Die Schwedischen Expeditionen nach Spitzbergen und Bären-eiland: Ausgeführt in den Jahren 1861, 1864 und 1868. Hermann Costenoble. Jena.

Denne artikkelen ble først publisert i Polarboken 2013-14.

Av Fridtjof Mehlum, forskningssjef NHM
Publisert 20. jan. 2015 08:46 - Sist endret 15. okt. 2018 12:29